hej och hå ångest= totalt oförstående och ovärd text
you speak in words, without a sentence. girl i know you have opinions but you don't let them show. i got to start a conversation but I get no reply. A wealth of thoughts locked up in cages.
let me in.
nej nu har jag gått och blivit galen. HJÄRNAN DÖDAR MIG OCH JAG TROR INTE JAG VÅGAR ÖPPNA MIN KÄFT. äcklighetskänslorna tar över mage och knän och jag vill helst spy. förstår att du är förvirrad, det är inte jag, bara i de besluten jag vill ta för att må bättre själv, eller må bättre och bättre det kommer bara skita sig, det kommer få mig så jävla besviken. herregud, jag orkar inte det här. jag orkar inte leva med det här, måste snacka med dig, någon, kanske dig, du, någon. så jobbigt att alltid ha en konversation med mig själv som denna typ. men nej, nu är det nog, måste göra något nu.
ångest och oro som jag vore av stål och glas, borde gå men stannar kvar.
jag har lovat och glömt, förlåtit fördömt, försent för å ångra men tid nog
att tänka om och leva med det.
fuckar upp sig och jag vill bara hata dig.
let me in.
nej nu har jag gått och blivit galen. HJÄRNAN DÖDAR MIG OCH JAG TROR INTE JAG VÅGAR ÖPPNA MIN KÄFT. äcklighetskänslorna tar över mage och knän och jag vill helst spy. förstår att du är förvirrad, det är inte jag, bara i de besluten jag vill ta för att må bättre själv, eller må bättre och bättre det kommer bara skita sig, det kommer få mig så jävla besviken. herregud, jag orkar inte det här. jag orkar inte leva med det här, måste snacka med dig, någon, kanske dig, du, någon. så jobbigt att alltid ha en konversation med mig själv som denna typ. men nej, nu är det nog, måste göra något nu.
ångest och oro som jag vore av stål och glas, borde gå men stannar kvar.
jag har lovat och glömt, förlåtit fördömt, försent för å ångra men tid nog
att tänka om och leva med det.
fuckar upp sig och jag vill bara hata dig.
älskling vi ska alla en gång dö
packa dina väskor, vi åker imorgon. vi åker imorgon ut på äventyr, som vi inte vet vart de tar oss. vi ska kasta oss ut i ett hav av erfarenheter och upplevelser. På stränder, med öl och sololja. i berg, med ryggsäck och kängor. under vattnet, med syre och syklop. i djungeln, med kyssar och apor. i en iglo med mössa och vantar. i öknen med solbrillor och hatt. i storstäder med pengar och musik. alltid under stjärnor och månar, och de där vackra orden man säger när man tittar på dig och känner i magen och under halsen hur lyckan tränger fram, du vet den som egentligen inte kan beskrivas med ord, som man bara försöker.
du och jag jorden runt. en semester byggd på kärlek, utan ångest, bara livsglädje. Som vi alltid kommer ha med oss vad som än händer med just oss.
vi åker imorgon, så packa dina väskor. glöm inte Pengar Pass och P-Piller.
så varför tog du den långa vägen hem
ju närmre hon kommer, desto lättare blir det, men samma hat ligger fortfarande kvar och skaver i mage och knän, utan anledning. SKÄRP DIG DIN JÄVLA FEGIS, HATAR DIG.
sitter och gråter på min altan med solen och sommaren mot mitt ansikte. jag har en underbar hund och katt som kretsar runt mig. läser för mycket gammalt, tänker för mycket, saknar för mycket. men det är såklart inte bara ledsna tårar, det tror jag aldrig att det är. men jag är en sådan varelse som fastnar lätt i det gamla och har svårt för förändringar och svårt för att släppa.
we hold on to the world we knew, with all the strenght we had.
drar mig tillbaka till dåliga vanor igen.
vår tid.
utan början, utan slut.
vår tid.
så skör.
sitter och gråter på min altan med solen och sommaren mot mitt ansikte. jag har en underbar hund och katt som kretsar runt mig. läser för mycket gammalt, tänker för mycket, saknar för mycket. men det är såklart inte bara ledsna tårar, det tror jag aldrig att det är. men jag är en sådan varelse som fastnar lätt i det gamla och har svårt för förändringar och svårt för att släppa.
we hold on to the world we knew, with all the strenght we had.
drar mig tillbaka till dåliga vanor igen.
vår tid.
utan början, utan slut.
vår tid.
så skör.
Du är känslosvall jag är känslokall. Du förändrar allt.
Du renoverar min syn.
Haglande aprilhjärtan och våren har aldrig känts sig mer välkommen.
Skivan spelas om och om igen, precis som för ett år sedan fast då var det mer känslosamt.
Men hon finns alltid kvar som en iskall stålklump, och jag undrar varför smärtan finns där när ingen nästan någonsin har nämnt henne, alla har gömt henne så väl för att inte väcka olustiga känslor och ett dunkande huvud. Undrar hur ni va.
Det finns så mycket jag vill prata om. En vanlig konversation, men det slutar alltid med att jag skriver. För jag tror inte någon skulle förstå allt eller veta vad de skulle säga.
Fick lära mig av en vän som sa : livet är för kort för att ha tråkigt, man måste våga chansa, det kanske blir din livs kväll.
En kliché, kanske något alla säger, kanske man hört från många, men det kändes så äkta när hon sa det. För det är precis så hon lever.
Jag tänkte: jag ska bli som henne.
Och blev genast trött på alla människor i hela världen.
Alla jag ser nu stressar till jobbet, cyklar, går, springer. Sitter på bussen ifrån möklinta när jag skriver detta, alla tänker wtf sedan berättar jag att jag varit hos den vackraste av människor och alla tänker åh jag vill också va kär.
Gör det ni vill i livet, låt er inte styras av andras åsikter eller vad man borde göra. sluta va så fruktansvärt svenska.
två paranteser i en
du förföljer mig i mina drömmar, ser dig och dina vackra ögon, ditt vackra hår. tillsammans hand i hand går ni. ditt oskyldiga lilla kräk, jag vill bara att du ska dö, helst nu.
eller kan du bara försvinna ur mitt huvud, du finns ju inte längre. jag vet ju det.
hur länge ska det va såhär? hur länge ska det ta innan jag kan släppa dig? hur länge ska det ta innan jag gör något dumt och ångrar det resten av mitt liv i trötthet av att alltid ha din abstrakta närvaro.
och åter igen dessa paranoida tankar
mina frågor till er, HUR ORKAR NÅGON LEVA SÅ? HUR ORKAR NÅGON HÖRA PÅ ER VARJE DAG? VARFÖR SKULLE NÅGON BRY SIG? (livet är inte alltid bra (förståelse), men varför skapa en trend att vara bitter?) skaffa en blogg som jag som ingen läser!!!!!
Han målar aldrig upp vad som är rätt eller fel, utan levererar sin egna avskalade verklighet med samma ärlighet som alltid
flyttar gärna med er fåglarna, i höst när det blir kallt igen, bort ifrån den här staden, och lever lite grann.
en fråga jag ställer mig varje morgon när jag vaknar upp i min hundratjugo säng klockan sju av min skrikande fruktansvärda väckarklocka, trött som ett jävla as för jag vet att det som väntar mig är alltid det samma och det är inspiratonslöst. en fråga jag ställer mig varje morgon jag kliver ur den vita bilen och möts av kalla vindar, samma väg till den vita skolan carlforsska, i de vita korridorerna fulla av tondöva människor som skriker, springer, ligger på golvet och funderar på hur man tar ett maj7A-5 ackord och om kvintar och kvartar stämmer i beethovens sjuttonde symfoni, när jag äter samma skolmat jag redan gjort i tio år, när jag sitter och lyssnar på min pianolärare som ber mig spela björnen sover efter noter och säger '' DETTA SKA DU GÖRA VARJE DAG I TJUGO MINUTER''( spela efter noter i ''jag och mitt piano 2''), när jag åker samma bussresa hem som varje dag genom smutsiga gator och känslolösa robotar, när jag sitter och skriksjunger låtar jag älskar med mitt piano, när jag lyssnar på musik som gör att jag försvinner genom jordens yta. DÅ ställer jag mig frågan varför jag inte lever i new york, hänger med ett gäng estetiska snubbar med gitarr i central park och käkar glass. varför utnyttjar man inte livet när man ändå lever? då kan man ju lika gärna dö NU. trött på samma mönster.( kanske är jag som är bitter ) men inte utåt.
min barndomsvän, jag älskar det du gör för svensk musik. HÅKAN HELLSTRÖM
eller kan du bara försvinna ur mitt huvud, du finns ju inte längre. jag vet ju det.
hur länge ska det va såhär? hur länge ska det ta innan jag kan släppa dig? hur länge ska det ta innan jag gör något dumt och ångrar det resten av mitt liv i trötthet av att alltid ha din abstrakta närvaro.
och åter igen dessa paranoida tankar
även om hans perspektiv förändrats från förut finns de där, de textrader som kan summera ett skyfall av känslor på bara ett par ord. De hjälper bättre än en kopp té i höstmörkret.
jag är trött på: pessimistiska människor i västerås som klagar på precis allt, för det är så man är cool i dagens samhälle.
mina frågor till er, HUR ORKAR NÅGON LEVA SÅ? HUR ORKAR NÅGON HÖRA PÅ ER VARJE DAG? VARFÖR SKULLE NÅGON BRY SIG? (livet är inte alltid bra (förståelse), men varför skapa en trend att vara bitter?) skaffa en blogg som jag som ingen läser!!!!!
Han målar aldrig upp vad som är rätt eller fel, utan levererar sin egna avskalade verklighet med samma ärlighet som alltid
flyttar gärna med er fåglarna, i höst när det blir kallt igen, bort ifrån den här staden, och lever lite grann.
en fråga jag ställer mig varje morgon när jag vaknar upp i min hundratjugo säng klockan sju av min skrikande fruktansvärda väckarklocka, trött som ett jävla as för jag vet att det som väntar mig är alltid det samma och det är inspiratonslöst. en fråga jag ställer mig varje morgon jag kliver ur den vita bilen och möts av kalla vindar, samma väg till den vita skolan carlforsska, i de vita korridorerna fulla av tondöva människor som skriker, springer, ligger på golvet och funderar på hur man tar ett maj7A-5 ackord och om kvintar och kvartar stämmer i beethovens sjuttonde symfoni, när jag äter samma skolmat jag redan gjort i tio år, när jag sitter och lyssnar på min pianolärare som ber mig spela björnen sover efter noter och säger '' DETTA SKA DU GÖRA VARJE DAG I TJUGO MINUTER''( spela efter noter i ''jag och mitt piano 2''), när jag åker samma bussresa hem som varje dag genom smutsiga gator och känslolösa robotar, när jag sitter och skriksjunger låtar jag älskar med mitt piano, när jag lyssnar på musik som gör att jag försvinner genom jordens yta. DÅ ställer jag mig frågan varför jag inte lever i new york, hänger med ett gäng estetiska snubbar med gitarr i central park och käkar glass. varför utnyttjar man inte livet när man ändå lever? då kan man ju lika gärna dö NU. trött på samma mönster.( kanske är jag som är bitter ) men inte utåt.
Över sjuttio låtar, inga upprepningar utan ständigt nya historier och nya melodier.
Nu är klockan för mycket. Hjärnan är slut av 'ångesttänk' om rymden och att vi ser planeter på vår stjärnhimmel. tur att man har bra vänner att snacka med.
min barndomsvän, jag älskar det du gör för svensk musik. HÅKAN HELLSTRÖM
Utkast: Mars 8, 2012
du får mig att flyga. älskling det finns ingen annan stans som jag vill vara.
pussa på din panna och säga det där alla vill säga till någon.
knäsvag, förbannad, tacksam.
stormakten sverige i fornstora dar... men egentligen varför ska man kriga? vad löser man genom det? någon gång ska jag skriva en jävligt bra bok där jag får ut allt mitt oförstående och hat mot krig. yes, buy it and read it..
du är min vän, någon jag alltid vill ha nära, än gång ännu närmre. vill inte påminna oss. men jag kan inte rå för att skänka dig en tanke då och då. någon gång ska jag berätta allt för dig.
thailandkänslan varför är du inte alltid här i mitt hjärta och värmer? du är så långt borta, avlägsen, ett lyckligt minne. behöver dig nu att fylla min kropp med styrka och livsglädje. jag kan berätta för dig att här i västerås händer inte så mycket roligt, kan berätta att vi köpt en ny vit volvo, att jag ska ha prov imorgon i den svenska stormaktstiden som ägde rum 1600-1720, kan berätta att pianoläxan fortfarande ligger orörd någon stans i mitt hus och dammar, kan berätta att jag saknar dig thailandkänslan. kom tillbaka och fyll min kropp med styrka och livsglädje.
''hon går och plockar och hittar sina gamla brev, lite konstigt att läsa om gamla planer när hon vet hur det blev. men det är ingen som skriver längre, det finns inget här som är värt att skriva upp, ändå känns det som att hela världen sjunger: har du kommit någon stans har du sumpat din sista chans, är du framme nu? har du valt din väg att gå ett mål att sikta på, är det verkligen du? är det verkligen du?''
ja de kanske är jag lasse winnerbäck! du och melissa horn kan ju skriva en bok hur man kommer ur en deprission, eller hur man klarar av livet när kärleken inte funkar eller allt känns mörkt tråkigt och trist. jag kan skriva inledningen:
Välkommen hit min vän, välkommen hit till himmelen
Alla vägar har sitt pris, så välkommen till världens tråkigaste paradis!
se så börja skriv.
trött.
godnatt
pussa på din panna och säga det där alla vill säga till någon.
knäsvag, förbannad, tacksam.
stormakten sverige i fornstora dar... men egentligen varför ska man kriga? vad löser man genom det? någon gång ska jag skriva en jävligt bra bok där jag får ut allt mitt oförstående och hat mot krig. yes, buy it and read it..
du är min vän, någon jag alltid vill ha nära, än gång ännu närmre. vill inte påminna oss. men jag kan inte rå för att skänka dig en tanke då och då. någon gång ska jag berätta allt för dig.
thailandkänslan varför är du inte alltid här i mitt hjärta och värmer? du är så långt borta, avlägsen, ett lyckligt minne. behöver dig nu att fylla min kropp med styrka och livsglädje. jag kan berätta för dig att här i västerås händer inte så mycket roligt, kan berätta att vi köpt en ny vit volvo, att jag ska ha prov imorgon i den svenska stormaktstiden som ägde rum 1600-1720, kan berätta att pianoläxan fortfarande ligger orörd någon stans i mitt hus och dammar, kan berätta att jag saknar dig thailandkänslan. kom tillbaka och fyll min kropp med styrka och livsglädje.
''hon går och plockar och hittar sina gamla brev, lite konstigt att läsa om gamla planer när hon vet hur det blev. men det är ingen som skriver längre, det finns inget här som är värt att skriva upp, ändå känns det som att hela världen sjunger: har du kommit någon stans har du sumpat din sista chans, är du framme nu? har du valt din väg att gå ett mål att sikta på, är det verkligen du? är det verkligen du?''
ja de kanske är jag lasse winnerbäck! du och melissa horn kan ju skriva en bok hur man kommer ur en deprission, eller hur man klarar av livet när kärleken inte funkar eller allt känns mörkt tråkigt och trist. jag kan skriva inledningen:
Välkommen hit min vän, välkommen hit till himmelen
Alla vägar har sitt pris, så välkommen till världens tråkigaste paradis!
se så börja skriv.
trött.
godnatt
UNTITLED
musik som gör ont i hjärtat. musik som fyller hela kroppen med känslor. musik som får en att vilja springa tusen mil. musik som får en lugn. musik som gör hjärnan helt bortkopplad ifrån kroppen och allt medvetande.
mumford and sons.
mumford and sons.
vissa stunder kan det kännas ensamt Och du undrar vad jag tänker på Så jag håller hårt och kryper tätt intill dig
tar mig ingenstans
blir svag i händer och knän. så fort jag ser henne, så fort jag tänker på henne. en nervös klump i magen växer sig alltid, av en äcklande otroligt paranoia för tre sekunder. '' det kommer ändå inte vara vi för evigt, det är lugnt'' stressar ner mig, men samtidigt dessa paranoida tankar, bara för att jag känner mig så underlägsen och omogen, fast det skulle lika gärna kunna vara tvärtom.
konstiga ord kanske.. behövde få ur mig det NU!
huvudet sprängs av huvudvärken som trycker, matteprovet väntar imorgon, jag vet redan nu med säkerhet att jag kommer få ett fett F och jag bryr mig inte så fett mycket alls om det. sorgligt nog.
VARFÖR kan jag inte alltid vara säker på dig. varför ska du alltid vimsa runt här inne hos mig. alltid tro att du vill ha bättre. att du vill ha mer än vad som går, för du gör inte alltid min situation underlättande.
värt inlägg, värt liv, värd tisdag. inte alls
konstiga ord kanske.. behövde få ur mig det NU!
huvudet sprängs av huvudvärken som trycker, matteprovet väntar imorgon, jag vet redan nu med säkerhet att jag kommer få ett fett F och jag bryr mig inte så fett mycket alls om det. sorgligt nog.
VARFÖR kan jag inte alltid vara säker på dig. varför ska du alltid vimsa runt här inne hos mig. alltid tro att du vill ha bättre. att du vill ha mer än vad som går, för du gör inte alltid min situation underlättande.
värt inlägg, värt liv, värd tisdag. inte alls
iggesundsgänget
jag minns dagen jag reste, det var klart som kristall, inga moln fanns på himlen som nu. men solen som lyste var svart, den var kall, det ända som värmde var du.
jag minns sista kvällen, den var ung och den var ljuv, en kväll som aldrig fick ta slut. det kändes som att himmlens alla stjärnor föll ner när sanden i vårt timglas rann ut.
så låt havets alla vindar ta mig hem igen, samma vindar som tog mig där ifrån. låt mig åter få dansa i solen med dig, till den jord där jag levde som barn.
jag minns alla tårar som föll på din kind när du somnade djupt i min famn. och även din kärlek som gjorde mig blind långt efter det att båten lämnat land.
och jag minns alla ord som stod i dina brev för jag läste dom om och om igen, men jag minns också svaret jag aldrig skrev som du säkert går och väntar på än.
thailand känns som en avlägsen dröm, var vi där och va lyckliga? var det verkligen vi som var där och dansade på stranden på phi phi? som kysstes i havet och skrattade i tuktuks? som kände värme och obeskrivlig kärlek?
varför är vi inte där?
du har alltid funnits i mitt liv, aldrig så nära, men ändå en stor del. ditt underbara skratt, din röst, ditt hår i solen, du och farfar på sturkö, lyckliga med gitarren. Ni sitter på ljugabänken och sjunger i takt med fåglarna, ''det här är livet och kärleken'', ni sa att, tänk va lyckligt lottade vi är som sitter här och inte bor på något ålderdomshem. och så var det verkligen.
men tiden bara går, för fort, för sorgligt fort. och nu är du är.
i våras var du vimsig som vanligt, men genast fick du tillbaka ditt vanliga jag och jag minns så tydligt den stunden när du frågade mig '' är du lycklig klara?'', jag kollade i hennes tomma blick och fick fram ett ja. '' om du är lycklig, är jag lycklig''. och i den känslosamma perioden kunde jag inte göra annat än att gråta. spelar ingen roll om du mena det, för det betydde något för mig.
dansa mitt hjärta, dansa och sjung, du sorgen är gammal, men kärleken ung.
jag saknar er.
lycklig, allt känns så lätt just idag.
jag minns sista kvällen, den var ung och den var ljuv, en kväll som aldrig fick ta slut. det kändes som att himmlens alla stjärnor föll ner när sanden i vårt timglas rann ut.
så låt havets alla vindar ta mig hem igen, samma vindar som tog mig där ifrån. låt mig åter få dansa i solen med dig, till den jord där jag levde som barn.
jag minns alla tårar som föll på din kind när du somnade djupt i min famn. och även din kärlek som gjorde mig blind långt efter det att båten lämnat land.
och jag minns alla ord som stod i dina brev för jag läste dom om och om igen, men jag minns också svaret jag aldrig skrev som du säkert går och väntar på än.
thailand känns som en avlägsen dröm, var vi där och va lyckliga? var det verkligen vi som var där och dansade på stranden på phi phi? som kysstes i havet och skrattade i tuktuks? som kände värme och obeskrivlig kärlek?
varför är vi inte där?
du har alltid funnits i mitt liv, aldrig så nära, men ändå en stor del. ditt underbara skratt, din röst, ditt hår i solen, du och farfar på sturkö, lyckliga med gitarren. Ni sitter på ljugabänken och sjunger i takt med fåglarna, ''det här är livet och kärleken'', ni sa att, tänk va lyckligt lottade vi är som sitter här och inte bor på något ålderdomshem. och så var det verkligen.
men tiden bara går, för fort, för sorgligt fort. och nu är du är.
i våras var du vimsig som vanligt, men genast fick du tillbaka ditt vanliga jag och jag minns så tydligt den stunden när du frågade mig '' är du lycklig klara?'', jag kollade i hennes tomma blick och fick fram ett ja. '' om du är lycklig, är jag lycklig''. och i den känslosamma perioden kunde jag inte göra annat än att gråta. spelar ingen roll om du mena det, för det betydde något för mig.
dansa mitt hjärta, dansa och sjung, du sorgen är gammal, men kärleken ung.
jag saknar er.
lycklig, allt känns så lätt just idag.
hjärter dams sista sång
du min vän när ska du bestämma dig för hur du ska göra? när ska du ta reda på vart du ska? vilken stad och plats du ska födas på? ska du någonsin bestämma dig för att sluta sakna. och tänka mot det där läskiga stället, bortom det säkra? vart tog DU vägen någonstans?
varför just nu, kunde du inte bara låtit henne vara oberörd och dum i huvudet ett tag till. låtit henne leta och leta febrilt tills hon hittade det bästa som hon redan har. fan så jävla otacksamt.
slitna skor i en sliten stad med slitna människor. när kommer hennes tid?
kanske behöver vara utan för att kunna hitta. men samtidigt: HON VAR DEN SOM KÄNDE EFTER SÅ DET SPRAKA KUNDE GLITTRA MEN SEN VAR DET SOM HON DOG. hon kanske ska sluta KÄNNA EFTER och bara komma dit hon vill ändå.
slutar sova, allt i trots mot dig och din oslagbarhet, du som tycks veta allt, som alltid ska ha rätt.
att lyssna på varje andetag av dig.
att leva för dessa.
är lyckan.
att någon gång uppleva tomheten efter dig.
att en dröm och olidlig ensamhet blir ersatt.
är smärtan.
men jag känner hellre smärta än ingenting
men jag blir hellre ensam än lycklig med någon annan.
(något man aldrig vet, något man aldrig kommer förstå, för vad livet kan hitta på är det ingen som vet)
kärlek är vad som gör oss till människor, kärlek är livet, kärlek är levande, kärlek i alla dess former är känslor i kroppen lycka, ilska, rädsla, sorg, skam, glädje, förvåning.
men vad är egentligen K Ä R L E K, den där okrossbara betydelsefulla fenomenet, känsla? jag vet inte...det är som magi, det är inte logiskt någonstans, och den där magin finns just i allt levande. kärlek är störst i en värld utan fasta värderingar. hjärtat har sina skäl som förnuftet inte alltid fattar. det är det som gör det så mystiskt och så intressant.
kan du
synkronisera våra hjärtslag
kan du
låta våra leenden färgas i sammma nyans
smälta ihop
du kanske kan vara den som hjälper mig att andas
när det är sådär mörkt och svårt.
jag vet att när allting funkar bra, finns det ingen annan stans som jag vill va än med dig.
kärlek... det är sådant stort ämne, det finns så mycket att skriva. så lite av det som är tillräckligt förklarande.
men tänk dig en värld utan kärlek. hur skulle den se ut?
ensamma förvirrade känslolösa robotar i en färglös fyrkantig digital okreativ avgrund. kärlek är inspiration, kärlek är kreativitet, kärlek är konst. kärlek är medicin, för alla de som är sjuka ska få sin kraft, och för alla de som är deprimerade ska få ett ljus.
Känslan av kärlek är så stor och svår att hantera att ingen någonsin förblir opåverkad efter att ha känt kärlek. kärlek rör om, kastar runt alla känslor till ett pussel, man kan bli galen, lycklig, förkrossad, förvirrad, man kan chansa och vinna, man kan göra misstag och förlora. man kan såra utan att veta, kärlek är makt, kärlek är svårt att reparera, kärlek är som glas. kärlek har så många ansikten. MEN VARFÖR SKA ALLT VARA SÅ KOMPLICERAT UNDERBART?
Jag tror att det är den grundläggande betydelsen för vår psykiska hälsa och överlevnad. Vi drivs framåt av kärleken. Trots detta så finns det inget ord i världen som är så missbrukat. Alla vet inte vad kärlek är, men de vet att de vill ha det.
men kärlek ska bara finnas, det ska inte finnas något logiskt i det, det ska bara vara med hjärtat och inga smarta utvärderingar eller spekulationer.
kärlek går inte att definiera.
som om dina ögon var dom första jag sett.
som att ditt leende fick allt annat att krympa.
som att din kärlek konkurerade ut allt som någonsin existerat.
på grund av din kärlek, vet jag vad det är.
varför just nu, kunde du inte bara låtit henne vara oberörd och dum i huvudet ett tag till. låtit henne leta och leta febrilt tills hon hittade det bästa som hon redan har. fan så jävla otacksamt.
slitna skor i en sliten stad med slitna människor. när kommer hennes tid?
kanske behöver vara utan för att kunna hitta. men samtidigt: HON VAR DEN SOM KÄNDE EFTER SÅ DET SPRAKA KUNDE GLITTRA MEN SEN VAR DET SOM HON DOG. hon kanske ska sluta KÄNNA EFTER och bara komma dit hon vill ändå.
slutar sova, allt i trots mot dig och din oslagbarhet, du som tycks veta allt, som alltid ska ha rätt.
att lyssna på varje andetag av dig.
att leva för dessa.
är lyckan.
att någon gång uppleva tomheten efter dig.
att en dröm och olidlig ensamhet blir ersatt.
är smärtan.
men jag känner hellre smärta än ingenting
men jag blir hellre ensam än lycklig med någon annan.
(något man aldrig vet, något man aldrig kommer förstå, för vad livet kan hitta på är det ingen som vet)
kärlek är vad som gör oss till människor, kärlek är livet, kärlek är levande, kärlek i alla dess former är känslor i kroppen lycka, ilska, rädsla, sorg, skam, glädje, förvåning.
men vad är egentligen K Ä R L E K, den där okrossbara betydelsefulla fenomenet, känsla? jag vet inte...det är som magi, det är inte logiskt någonstans, och den där magin finns just i allt levande. kärlek är störst i en värld utan fasta värderingar. hjärtat har sina skäl som förnuftet inte alltid fattar. det är det som gör det så mystiskt och så intressant.
kan du
synkronisera våra hjärtslag
kan du
låta våra leenden färgas i sammma nyans
smälta ihop
du kanske kan vara den som hjälper mig att andas
när det är sådär mörkt och svårt.
jag vet att när allting funkar bra, finns det ingen annan stans som jag vill va än med dig.
kärlek... det är sådant stort ämne, det finns så mycket att skriva. så lite av det som är tillräckligt förklarande.
men tänk dig en värld utan kärlek. hur skulle den se ut?
ensamma förvirrade känslolösa robotar i en färglös fyrkantig digital okreativ avgrund. kärlek är inspiration, kärlek är kreativitet, kärlek är konst. kärlek är medicin, för alla de som är sjuka ska få sin kraft, och för alla de som är deprimerade ska få ett ljus.
Känslan av kärlek är så stor och svår att hantera att ingen någonsin förblir opåverkad efter att ha känt kärlek. kärlek rör om, kastar runt alla känslor till ett pussel, man kan bli galen, lycklig, förkrossad, förvirrad, man kan chansa och vinna, man kan göra misstag och förlora. man kan såra utan att veta, kärlek är makt, kärlek är svårt att reparera, kärlek är som glas. kärlek har så många ansikten. MEN VARFÖR SKA ALLT VARA SÅ KOMPLICERAT UNDERBART?
Jag tror att det är den grundläggande betydelsen för vår psykiska hälsa och överlevnad. Vi drivs framåt av kärleken. Trots detta så finns det inget ord i världen som är så missbrukat. Alla vet inte vad kärlek är, men de vet att de vill ha det.
men kärlek ska bara finnas, det ska inte finnas något logiskt i det, det ska bara vara med hjärtat och inga smarta utvärderingar eller spekulationer.
kärlek går inte att definiera.
som om dina ögon var dom första jag sett.
som att ditt leende fick allt annat att krympa.
som att din kärlek konkurerade ut allt som någonsin existerat.
på grund av din kärlek, vet jag vad det är.
det luktar rök
saknar så mycket och det känns inte alltid bra.
saknar så mycket och det gör ont, nu ikväll.
högstadiet. tre så jävla bra år med er.
saknar så mycket att ha er nära.
saknar minnen, saknar mig själv i allt det där underbara.
saknar skratt
saknar så mycket och det gör ont, nu ikväll.
högstadiet. tre så jävla bra år med er.
saknar så mycket att ha er nära.
saknar minnen, saknar mig själv i allt det där underbara.
saknar skratt
skitsnack=människor utan liv.
kent spelar mannen i den vita hatten.
thailand var fint. lyckligt lottad att få åka iväg sådär med sin pojkvän och bara njuta. ruset finns där så fort jag bläddrar i minnerna. blickar, musik, värme, drinkar, kyssar, gator, krabbor, eld, tuktuk, mer kyssar, skratt, männsikor, svett, havet, frukost, strand, DANS, blond, brun, gula badbrallor, tennis, bada, bortkopplad, isolerad, mat, kärlek, närhet, närhet, närhet. att se alla er så lyckliga,
svara mig, varför gör man inte det man vill? ADIOS AMIGOS WE'RE NOT STAYING HERE ANOTHER DAY.
bergmans adios amigos.
avicii, åh..
tar mig till en plats där allt bara hoppar.
gammal sång tar mig till dig.
i skrivande stund är jag splittrad.
KKLARAFRIDA vad ska du göra med ditt liv då?
självständighetsrollen är igång, både på gott och på ont när jag inser att jag lika gärna har egna ben att stå på.
sitter i ett mörkt rum och lyssnar på salem al fakir som tar mig till, nuet.
händer, ben, armar flyger av mig och du får ingen del av mig.
adhd, damp, något är fel, allt är rätt? tror du börjar tänka i andra banor. jag vet knappt ifall det oroar mig, jag vet ändå att jag är världens bästa klarafrida och behöver någon som tänker SÅHÄR, fast varför HOPPAR INTE VÄRLDEN LÄNGRE??
ironiskt nog vet jag själv inte vad jag skriver.
trassel.
thailand var fint. lyckligt lottad att få åka iväg sådär med sin pojkvän och bara njuta. ruset finns där så fort jag bläddrar i minnerna. blickar, musik, värme, drinkar, kyssar, gator, krabbor, eld, tuktuk, mer kyssar, skratt, männsikor, svett, havet, frukost, strand, DANS, blond, brun, gula badbrallor, tennis, bada, bortkopplad, isolerad, mat, kärlek, närhet, närhet, närhet. att se alla er så lyckliga,
saknar det ibland så det gör ont, varför är vi inte alltid där i paradiset och mår bra?
svara mig, varför gör man inte det man vill? ADIOS AMIGOS WE'RE NOT STAYING HERE ANOTHER DAY.
aldrig ljuga
aldrig svika
aldrig såra
aldrig förstöra
alltid älska
alltid finnas
alltid dunka
alltid hjärtan
alltid visa.
EFU
dom himmelska ben jag ville förtära dom gick därifrån.
två olika världar, som sagt.
hjärtat känns inte som de borde, som sagt.
man behöver inte alltid göra något, du behöver inte alltid låtsas som om du är något annat.
stressad fast det är jullov. känns inte jullov. känns ingenting. som sagt.
saknar. det känns på nått sätt tomt här inne hos mig. här inne hos mig. här inne hos mig. som ett eko.eko. som sagt.
vill låta hjärnan vila, men det är alltid något som trycker.
två världar som sagt. ska jag vara självisk, eller ska jag låta fantasin komma allt närmare?
tar inte en dag i sänder, de ska alltid planeras, jag ska alltid göra något. tänker framåt, tänker tillbaka. på hur allt kommer bli, på hur allt var.
veckorna går sju stycken framåt. går för fort. hinner inte med.
vill kunna flyga och se alla saker så små, men de blir alltid ett stort problem ändå
kan inte fokusera på mig själv, känner mig sjuk.
en dag bra, en dag dålig.
orkar inte leva med mig själv. byt bort mig mot något underbart. någon som har långt hår som kan flyga. varför valde du mig och inte henne.
skiftar i skepnad.
JAG LOVAR ATT JAG KAN BLI BÄTTRE, OCH JAG VARA MER FÖR DIG. MEN DET FINNS SAKER SOM KANTAR MIN VÄG
GHOST TOWN.
today will be the day when the mourning ends
dansa vals runt ett bord av änglar. dödsätare, hjältar. alla ska se mig. dansa. alla ska se mig lyckas att dansa på noterna som flödar. alla ska applådera, alla ska beundras till en avgrund i deras hjärtan. där ska jag alltid vara.
men något mindre måste göra mig lycklig.
frågan är vad, när jag sedan ser hur ögonen ploppar ur min hjärna och lämnar tomma hål, jag ser dig inte längre. ser inte mig själv längre, eller änglarna, dödsätare, hjältarna. tom står jag kvar med ingenting. skratten ekar i huvudet men allt jag ser är ingenting nu. ingenting, sen kom ingenting, sen kom ingenting, ingenting.
kallar du, kommer jag. kanske något verkligt. för vem vet vad kärlek är?
tittar bakom axeln för att se om du fortfarande är kvar men allt jag ser är en tom stjärnhimmel.
hej alla slags unika copycats med konstiga normala roliga tråkiga själar.
världarna rör sig upp och ned, att leva, att leva utan. klarar mig inte, samtidigt som mina ben är starka, även fast jag är stark här inne hos mig. men det är svårt att glömma, lätt att minnas det sätt du kan påverka mig.
hej alla slags unika copycats med konstiga normala roliga tråkiga själar.
nej men inget speciellt. men jag tror jag ska skriva en bok. iaf en novell.
tomten kommer strax, gömmer mig lite för tiden går så fort.
peace